Calle HÅRD

Bra journalistik är att berätta någonting som någon vet någonstans men inte vill tala om. För mig är författarskapet en naturlig fortsättning av mitt liv som journalist. I romanerna håller jag mig kvar i min gamla verklighet. Romanfigurerna är visserligen påhittade men å andra sidan beter de sig exakt lika begåvat eller obegåvat som människor i det verkliga livet. Att jag skriver spänningsromaner beror på att verkligheten är spännande.


Journalist blev jag för att jag ville förändra. Det var i Finland i slutet av 1960-talet. Jag kommer därifrån. Vi begav oss ut i en värld som ännu vred sig i smärta efter kolonialtiden. Vi skrev om krig och svält och solidaritet. Vi skrev om arbetsmiljö och uteliggare. Så småningom flyttade vi till radhusområden runt Stockholm och Helsingfors, skaffade parabol och lärde oss klippa äppelträd. Runt omkring oss revs murar och byggdes nya. Kommunismen fick tänderna utdragna men det fanns genast folk av annan hudfärg och religion att fylla våra behov av rädslor med.
Både i mitt verkliga liv och i författandet finns en växelverkan mellan norrländska och indiska miljöer. 


Under sommarhalvåret bor jag på Holmön, en landmil ute i Kvarken utanför Umeå. Jag har alltid kommit bra överens med havet. 
Vintrarna tillbringar jag i södra Indien. Delstaten heter Kerala, 32 miljoner invånare. Jag bor i Fort Cochin i de historiska kvarteren där araber, judar, portugiser, holländare och britter lämnat spår.


Mitt Indien syns inte från några solstolar. Den tid som inte går åt till att skriva använder jag till att lära mig om korruption, misshandlade kvinnor och kastförtryck. 
Jag är sedan 2002 gift med Marianne. I vår familj finns fyra vuxna barn och fem barnbarn.