Synkronicitet. Jag har precis lärt mig det ordet. Som vanligt när jag stöter på ett nytt ord, rullar det inne huvudet, som om ordet självt ville bli upprepat inne i någons skalle, om och om igen. Vet knappt än vad det betyder men har förstått att det är något som kan drabba en författare.

De flesta författare håller sina litterära idéer hemliga. Börjar man tala om dem finns risken att de kan sippra ut i en vidare krets och vips, så har någon illvillig konkurrent snott en idé och hinner före med en publicering.
Så fungerar inte jag. Romanerna ligger helt nära hjärtat och det tenderar att bubbla över. När man luftar sina tankar på det sättet inser man snabbt att man sällan är ensam om dem. Men får hela tiden irreterande bevis för att man ingår i ett större sammanhang och att tankar, föreställniungar och idéer ofta dyker upp samtidigt lite här och var.

Just nu känns det skönt att ha bubblat, för nu finns det vittnen på att jag skrev på en mordhistoria som utspelar sig i en fanatiskt kristen sekt, långt innan de djupt tragiska händelserna i Knutby inträffade.
För tre år sedan började en vän till mig, Nora Eldh, och jag skriva på en thriller tillsammans. Tanken var att skildra religiös fanatism och vad ett alltför bokstavligt tolkande av bibelns texter kan leda till. Boken var helt färdigskriven för ett år sedan. Och så händer detta i Knutby och det kändes väldigt tveksamt att över huvud taget publicera boken. 
Men, den är klar, den ligger utanför påverkan. Så augusti kommer Ängeln från Gibea ut.

Det är min andra bok. Debuten skedde 2003 med Julgranskriget. Det är skönt att äntligen få se sina alster publiceras. Jag jobbar som journalist annars och publicerar texter i massupplagor varje dag. Men en bok är en bok är en bok. Man lägger sin själ mellan pärmarna. Och det är en schysst känsla att kunna lägga en del av sig själv i något så konkret som en bok. Man kan väga den i handen och man kan lägga den ifrån sig och, när det är dags, lämna den helt. Gå vidare.