Astrid Lindgren fick en gång frågan om hur man blir en bra barnboksförfattare. Hon svarade på sitt karakteristiskt träffsäkra sätt, "Som man blir kines. Man föds till det."

Alla vi som är författare, eller drömmer om att bli författare, hoppas förstås att vi ska vara födda till det. Att alla ord och berättelser ska komma ur oss helt naturligt, utan ansträngning. 
Men det brukar inte ta så lång tid innan verkligheten hinner ikapp en. 
Och då är det ibland svårt att ta första steget och ändå försöka. 
Det finurliga är att det finns suddgummi. Och raderband. Och delete-knappar. Alla de uppfinningarna är där för att göra processen lite lättare. För vem kan flyga utan att någonsin ha provat och kanske kraschlandat några gånger först? Vem är virtuos redan innan han har satt sig vid pianot?

När jag själv bestämde mig för att göra slag i saken och skriva på riktigt, det vill säga att påbörja en roman, då fanns det många som poängterade för mig hur svårt det skulle bli. Och om jag mot förmodan ändå skulle lyckas att skriva en hel roman, hur svårt det sen skulle bli att få den publicerad.

De hade rätt. Och fel.
Visst var det svårt att skriva, främst för att mina egna förväntningar på mig själv var så höga. Det var till och med svårt att skriva en första mening. Men det svåraste av allt var att våga försöka. Och visst var det svårt att hitta någon som ville publicera mitt verk, sedan när det väl var klart. Det hann bli många nej innan det hett efterlängtade ja:et kom, en höstdag förra året. Då hade jag redan hunnit tappa hoppet flera gånger om, trots min familjs ständiga uppmuntran, och trots att någonting inuti mig tjatade på mig och sa "Försök en gång till. Bara en gång till. Så kanske det händer."

Men de hade fel också, de där olyckskorparna. De sa bara halva sanningen, och kanske inte ens det. De talade aldrig om hur roligt det skulle vara att skriva. Inte en enda gång. De talade inte heller om hur viktiga de var, alla lärdomar man skulle få, gång efter gång i takt med refuseringarna som kom neddimpande i brevlådan. De sa aldrig vad skrivandet och alla omständigheter som berörde skrivandet skulle göra med mig som människa. Att det skulle få mig att kläckas. 
Om det sen innebär att jag är född till att bli författare, en duktig författare som kan fånga mina läsare och ge dem mersmak - ja, det kanske bara Astrid vet, däruppe i sin himmel.