Jag anser att ordet är människans bästa uppfinning. Om vi inte talade med varandra skulle vi står där med varsitt hjul utan att kunna bygga ens den enklaste vagn.
Ännu bättre blev det då vi människor lärde oss att skriva. Då kunde vi lära oss om de vagnar människor byggt före oss. Inte nog med det, vi kunde läsa om alla vagnar människor bara drömt om att bygga.
Ord är både vapen och verktyg. Orden visar också vägen in i fantasins riken.

Redan då jag var åtta år beslöt jag mig för att bli författare då jag blev stor. Jag övade mig genom att först berätta sagor för min bror, senare då jag lärde mig att skriva hela meningar, skrev jag historier i anteckningsböcker med mjuka pärmar.

Sedan tog det så lång tid att bli stor. Jag utbildade mig till tandläkare, för ett riktigt yrke måste jag ju ha. Det där med att vara författare var mest en dröm, en hobby ansåg mina föräldrar. Under många år arbeta jag som tandläkare medan jag fortfarande skrev. Mest skrev jag brev, långa beskrivande epistlar till folk på andra platser i världen. Men jag skrev också dikter och noveller.
Jag slutade på Folktandvården och öppnade en egen butik. Jag stängde butiken och arbetade som översättare av TV-serier. Jag räknade löner på en teater. Och hela tiden skrev jag. Jag kände tydligt att det inte räckte med att skriva. Jag ville bli läst också. därför började jag skicka in mina historier till olika veckotidningar. Det mesta blev publicerat. Och arvoderat.

Jag jobbade halvtid och skrev på halvtid och en dag ställdes jag inför ett val. Skulle jag fortsätta med ett jobb där jag fick dåligt betalt och ännu mindre uppskattning, eller skulle jag våga skriva på heltid. Jag valde att sluta mitt lönearbete och såg mig som skribent.
Det var år 2001. Fyra år senare kom min första roman, "Blå ögon och Svart Magi."
Sedan dess har jag skrivit ytterligare sex romaner, fyra faktabilderböcker, en ungdomsdeckare och fler noveller för veckotidningar än jag kan räkna.
Nu är jag författare.
Jag älskar mitt arbete. Jag lever med mina påhittade människors öden, gråter med dem och kan sitta med hjärtklappning medan mina fingrar rör sig över tangenterna.
Naturligtvis är jag inte alltid nöjd med min text, då är det bara att trycka på delete-knappen. Tur att jag inte skriver på maskin, det blir så kladdigt med tippex.
Mina böcker är inte deckare de är relationsromaner. 

Mina hjältinnor är mycket vanliga kvinnor. De möter svårigheter, bryter ihop och tar sig samman. En värmer en kopp kaffe, en annan tar fram sitt broderi. Sedan lever de vidare, tar hand om barn och arbetar så som kvinnor alltid gjort. De växer i svårigheterna, de strävar vidare, är sällan särskilt vackra eller rika, men har förmågan att finna glädje och styrka i något litet. 
Jag är förtjust i mina påhittade personer, beundrar dem och försöker se till att det mesta går dem väl i händer. Ibland lever de ett eget liv. Det händer att jag ser på det jag skrivit och tänker:
- Jaha, det var så här det skulle bli?

När jag inte skriver, läser jag mycket. Jag har läst många bra böcker och ännu fler riktigt dåliga. Jag läser för att lära mig fakta om de platser och den tid jag själv skriver om. Jag läser för att lära mig hur man kan skriva och jag läser som avkoppling. För mig är en bra cd-bok och ett broderi med många färger bästa sättet att koppla av. Då håller jag både mina tankar och mina händer i rörelse.
Nu köper jag inte ALLA de böcker jag läser. Det har jag inte råd med. Jag lånar också på biblioteket. Jag har lånekort i sju kommuner, från Helsingborg i Söder, över Uddevalla, Stockholm och Uppsala ända till Bergs kommun i Jämtland.
När jag inte läser är jag helst med min familj. Jag spelar gärna sällskapsspel och minst en gång om året faller jag för frestelsen och åker allra värsta berg-och-dalbanan på Liseberg. En gång räcker, jag skriker mig hes.
Jag gillar skor och har alldeles för många par med för höga klackar. Jag gillar att bada naken i sjöar eller havet. Jag tycker om att gå ensam i skogen och höra tystnaden. Jag är en människa som har det mycket bra.